Idag läser jag att en 42-årig aktivist från Tomma burar har dömts till fängelsestraff för att han tagit hönor från en gård utanför Askersund. Medlemmarna i Tomma burar säger sig inte begå något brott eftersom de inte stjäl utan befriar djur.
Jag förstår att ärendet hamnar i domstol, eftersom det inte är någon skillnad på att befria djur som inte är ens egna, till att snatta eller göra en smash-and-grab. Det är företag som drabbas ekonomiskt. Det är (tack och lov) ett rättsväsende som ser att en stark tro och övertygelse är underordnad lagar och regler.
Det jag inte förstår är att det finns tid och resurser till en fällande dom för hönstjuven, när det inte finns motsvarande till fällande domar i andra ärenden som i mina ögon känns både grövre och viktigare. Såsom organiserad mobbing av barn där föräldrar kan anmäla händelser till skolan över tjugo gånger utan åtgärd. Dokumenterade våldtäkter. Kränkande smygfilmningar när det går att spåra vem som äger kameran. Och för att inte tala om alla fall där gärningsmannen hinner lämna polishuset innan bläcket har hunnit torka på rapporten.
Som amatör i rättsfrågor går det bara att spekulera i varför. På något sätt känns det som att rättsväsendet har blivit bekväma och helst dömer påföljder i enklare ärenden. Lyssnade på en kvinna idag som blivit våldtagen efter ett krogbesök. Efteråt fick hon frågan om hon verkligen ville ta ärendet vidare. Om hon verkligen ville utsätta mannens fru och barn för medial exponering. Hon valde att inte gå vidare för hon insåg att det inte var någon idé.
När det gäller kvinnors utsatthet kan jag bara säga tack till de män med ”afrikanskt” utseende som under nyårsnatten uppmärksammade media på vad som pågår och som pågått i många år. För 30-40 år sedan hörde jag att det är så pojkar är. ”Inse och gå vidare”. Nu upplever jag att det är grövre. Både psykiskt och fysiskt. Att det för många blivit vardag – att det inte ens anmäls. Säkert i en kombination av att det inte är någon idé, för att rättsväsendet inte gör något väsen av det. Eller för att de själva blir ifrågasatta. Varför var du där? Vad hade du på dig? Vad gjorde du innan och har du tänkt på konsekvenserna för gärningsmannens familj? Eller att rättsväsendet låter en stark tro och övertygelse få överordnad betydelse i t ex så kallade hedersrelaterade brott.
Det bästa vore om rättsväsendet faktiskt sätter ner foten och tydligt visar var skåpet ska stå. Tycker att tendensen med oroligheter nu ofta kopplade till asylboenden och flyktingar är skrämmande. Idag har det varit värsta kaoset i Stockholm med demonstrationer och motdemonstrationer om man får tro Aftonbladet. Jag oroar mig för utvecklingen. Minst sagt. I går kväll slogs en 16-åring blodig på Sergels torg för att han kom i vägen för ett gäng maskerade män vars syfte var att utsätta ensamkommande flyktingbarn för brott, enligt Towe Hägg vid Stockholmspolisen. Kan man annat än bli förskräckt. Hur står det till i huvudet på folk som ska ge sig på barn? Maskerade dessutom.
Det går säkert inte att begripa varför. En förenklad förklaring kan vara ren avundsjuka. Har man gått i svensk skola och blivit betygssatt utifrån en normalfördelningskurva och uppfostrats i det kollektiva samförståndet där ingen ska sticka ut är det inte onormalt att någon reagerar på om någon annan får gräddfil.
Bilden från arbetsförmedlingen får tjäna som exempel på gräddfil.
Syftet är gott. Att nyanlända blir självförsörjande så fort som möjligt. Men i det kollektiva samförståndet uppstår det frågor bl a på sociala medier. Vad har arbetsförmedlingen gjort tidigare för arbetslösa grupper? Förutom att kräva legitimerad närvaro på ett informationsmöte om hur man uppför sig på en anställningsintervju?
För två år sedan när jag själv registrerade mig på arbetsförmedlingen fick jag höra att jag inte kunde räkna med någon hjälp från dem utan det var upp till mig själv att hitta arbete. Hade jag varit arbetssökande idag skulle jag uppskattat att arbetsförmedlingen startat en kampanj som inkluderar mig också. Även om jag heter Johansson.
Statistiska centralbyrån har i veckan skickat ut aviseringar om telefonintervjuer för att kartlägga otryggheten och utsattheten i det som kallas NTU (Nationella trygghetsundersökningen). Jag hoppas innerligt att det blir ett beslutsunderlag för regeringen, så att något konkret händer, snarast möjligt. Att trenden vänder och att det kan kännas tryggare på gatorna. Det är visserligen inte så illa på svenska gator som amerikansk media rapporterar om men jag har faktiskt börjat se mig om över axeln när jag är ute.
Det blev många infallsvinklar här idag och svårt att sätta rubrik på inlägget. Så det fick bli som det blev helt enkelt. Sorry.
Crea Diem! / Susanne
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.