Det som inte dödar härdar

Mitt mantra under de senaste åren har varit ”det som inte dödar, härdar och gör dig starkare”. Eftersom jag andas lever jag. Eller existerar åtminstone. Det går framåt. Långsamt med säkert. Blir mer och mer som vanligt fast på ett annat sätt. Har fått många kommentarer om att jag är stark. För mig är det inte alls styrka. Det handlar om att inte ha något annat val. Än att fortsätta.

Det har redan gått tre och ett halvt år sedan jag storbölade på Arlanda då artonåringen skulle resa iväg till USA på ett äventyr som Au Pair. Hon sa åt mig att sluta böla för hon är ju tillbaka om ett år. Det stämde inte. Hon kom hem efter ett halvår. Lagom till sin egen begravning. Har du inte förlorat ett barn själv kommer du inte förstå. Det begär jag inte heller. Jag har varit med om det och förstår ändå ingenting. Fortfarande.

Det bubblar upp en massa nu i samband med att vi förbereder försäljning av villa och flytt. Att sälja sina barns hem. Och tvingas hårdprioritera vad som ska tas med, återbrukas eller kastas. Hur gör man med alla slöjdalster? Eller smånoteringar i kollegieblock. Stolen som hon satt i och läste. Den kommer vi inte få plats med. Logiskt förstår jag det men inte känslomässigt. Det känns som om någon kramar ut luften ur lungorna på mig.

Jag ser ändå fram emot att flytta. Det kommer bli ett nytt kapitel. Sprillans nytt och användarvänligt. Nu har vi tre rum som vi aldrig använder. Och en trädgård som ingen vill tälta i längre.

Vad folk tycker och tänker har jag slutat bry mig om. Jag struntar i uppförandekoder för jag har full sjå med att andas. Och komma ihåg att borsta tänderna. Ren överlevnadsinstinkt. Vissa dagar funkar bättre än andra. De bra dagarna kommer oftare och oftare. Idag är det inte så. Hittade ett foto från gymnasietiden. Då brast det. Igen.

Så här sitter jag. Och kippar luft. Med en tidplan att hålla. Fotografen kommer om en vecka för att förbereda annonsen. Och jag vet inte vad jag ska göra av stolen. Än mindre grundskolans anteckningsböcker. Eller teckningarna genom åren.

Det som inte dödar härdar. Jag överlever det här också. Andetag för andetag. Anteckningsblock för anteckningsblock. Men det gör ont. Förbannat ont.

Crea Diem!

Susanne

 

Annonser
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Det som inte dödar härdar

  1. Nordinspire skriver:

    Älskade vännen, jag känner varje tår, hulkning och darrning långt över Atlanten. Önskar så att jag kunde vara där och stötta, hjälpa, finnas till hands.

    Jag bölar med dig bara genom att läsa ditt inlägg och vet så väl att jag aldrig kan förstå.

    Ett steg i taget, ett andetag och en anteckninsbok åt gången, sakta, sakta mot något som kan kallas en ljusning.

    Gilla

  2. Fina Susanne

    Fortsätt att fokusera på att andas.
    Är tacksam och glad att ha dig som vän.

    Du får mig och många andra att inse hur viktigt och skört livet är och hur oerhört viktigt det är att uppskatta de små sakerna i livet.

    Känner med dig även om jag aldrig kan förstå, men jag vet att det blir lite bättre med tiden.

    Massor med stärkande kramar från djupet av mitt hjärta.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s